Idag känner jag mig

Sad Abattu Abbattuto Abatido Bedfrukt Gedrückt
Sent igår kväll så blev det klart, ska bara stryka den och leverera den idag.
Så nu står strykjärnet på uppvärmning och jag gör mig redo för en statstur.
Idag är jag trögare än vanligt, försöker få bort städet så att jag kan gå och sätta mig och sy i lugn och ro. Fasiken att det ska vara så svårt att få det bortgjort, lite här och lite där och så mycket långa pauser framför datorn.

Det är dottern som beställt ett baby-täcke till dop present till på söndag, så det är väl bara att sätta igång!
Idag skulle Lennart fyllt 60 år!
Grattis till dig, på ditt moln i himlen firar ni nog med tårta och whiskey.
Det som är värst med utbrändhet (tycker inte om ordet, men tycker ändå sämre om utmattningsdepression, brukar själv bara kalla det rätt och slätt; tillstånd) är just det att det mesta som jag tycker om, har blivit just de sakerna som jag har som svårast med. Det är det mest tragiska, för det tar också bort en bit av mig. Jag har blitt något som jag inte ens var i närheten av att vara, och det är verkligen ett hårt jobb att kämpa mot detta tillstånd dagligen. Sedan är det också så svårt att acceptera att jag inte hittar någon väg ut ur detta tillstånd. Vad är det jag inte ser och vad är det jag inte gör?
Jag vill så gärna komma tillbaka till mitt gamla liv, vara i klang med det som sker och vara fullt delaktig. Just nu passerar bara dagarna, visst försöker jag styra min skuta, men oftast känns det som det bara glider iväg för egen våg. Ibland (ganska ofta) tvekar jag över mig själv och det gör mig ju inte heller till någon starkare person, känner att jag är så leds på att vara mindervärdig och att inte få ta full plats i mitt eget liv.
Och så detta j-la ältande, tankar som bara mal fram och tillbaka. Inget blir bättre av dessa ”resonemang” som åter och åter igen förs med mig själv, men det går inte att stoppa. Så därför tänker jag här och nu försöka stoppa ner foten och sätta stopp för detta.
Jag har nämligen en plan, som Sickan skulle sagt, eller i alla fall början på en, så jag hoppas bara att alla runt omkring mig kan ha tålamod med mig så att jag kan pröva den.
Där i ligger även bloggandet, det är något som jag ska tillåta mig till.
Idag känner jag att min förkylning, som nu gästat mig i över 5 veckor, känns värre. Börjar bli dags att ringa farbror doktorn, men vet ju att det bara är ett virus och då blir man ju hemskickad med en klapp på axeln.
Idag är dagen då jag ska ta itu med en massa som blivit liggande, papper ska fyllas i, samtal ska ringas och i bästa fall ska det hinna sys också. Fasiken vad arg jag blir på mig själv när jag låter allt bara samlas till oövervinnerliga mängder istället för att beta av eftersom.
Men först av allt så ska jag sippa lite kaffe och bara njuta.
Stoltheten i mitt bröst är så fyllt med kärlek. Att se dig stå här, vuxen och vacker gör mig alltid lika förvånad. Konstig känsla eftersom vi alltid har följts åt och jag har haft förmånen att ha hela historien. Men förklaringen är nog ganska enkel, en gång storasyster, alltid storasyster.
Jag har en hel del härliga minnen av dig, innan du blev sååå klok, jag har plockat lös dig från järnräcken när tungan råkat frysa fast där, jag har retat dig så du slagit mig gul och blå och jag minns även den känslan av att du alltid fanns där. Det var vi, hemma, i stugan, som sommarbarn och hos mormor.
Sedan kom något som heter hormoner in i bilden och med dem kom killar, kompisar och annat livsviktigt. Men på något vis har vi alltid hittat tillbaka till varandra och jag måste bara få säga att jag älskar dig lika mycket idag som alltid, men jag tycker bara mer och mer om dig!
Senaste kommentarer